• myliblog: Uncle Bobby’s Wedding
  Bibliotekarien svarar på varför vissa böcker behövs. Underbar retorik och skarpa argument (via Kottke).
• The Michael Phelps Guide to Business
  Åtta knep för att lyckas som entreprenör. Väldigt grundläggande, men värt att läsa i alla fall.
• 6 Effective Ways to Becoming a Better Sales Person
  Enkla säljknep. Läs igenom innan du träffar kunderna.
• Heja Sverige! Bu för Kina?
  Filosofiskt om handlande och samhörighet. Missa inte kommentarerna.
• What Makes for a Good Blog | 43 Folders
  Bloggtips.

Vid undersökningen klämde läkaren länge på knölen och bedömde att det rörde sig om en förstorad lymfkörtel. För att se om det var cancer (lymfom) eller en virusinfektion gav han mig remiss till provtagning (biopsi) och röntgen (datortomografi). Varken provtagning eller röntgen gav något svar och min läkare trodde att det bara var att plocka bort den och gav mig en tid på sjukhuset.

På sjukhuset träffade jag en sjuksköterska som undrade vad i hela världen min familjeläkare höll på med. Något kirurgiskt ingrepp var det inte tal om innan de hade gjort en ordentlig undersökning. Efter flera blodprov, undersökning av andra lymfkörtlar och en ny biopsi konstaterade vi att det inte rörde sig om cancer, men att lymfkörteln verkade vara förstorad och behövde plockas bort.

I början på juli var det dags för operation och på operationsavdelningen som jag kom till var det kaos. Sköterskorna visste knappt vilken avdelning dom jobbade på då två avdelningar delade samma utrymme och det tog lång tid innan jag blev inskriven och fick sängplats i materialförrådet. Efter flera timmars väntan fick jag sömnmedel och lokalbedövning och operationen påbörjades. På sätt och vis var jag glad att få sova under operationen då jag aldrig fick något förtroende för personalen. Det sista jag kommer ihåg innan jag somnade var hur manschetten för blodtrycket ramlade av…

Under operationen upptäckte kirurgen att det inte var någon förstorad lymfkörtel, utan något helt annat. Vad det var visste han inte så han fick kalla på experthjälp mitt under operationen. En doktor från handkirurgen konstaterade att det var en stor tumör i en av nerverna som går ut i högerarmen.

Efter sex timmars operation vaknade jag upp med tumören kvar i kroppen. Då ingen på plats visste hur man hanterar en sådan tumör var det bättre att vänta och ta ut den vid ett senare tillfälle med rätt kompetens på plats. Jag skickades hem när jag kunde stå på benen efter några timmar, med morfintabletter och en remiss till doktorn på handkirurgen.

Den riktiga mardrömmen började när bedövningen släppte senare på kvällen. Nu hade jag inte bara en stor tumör som satt dumt till, utan även ett irriterat operationsärr som gjorde ont. Hela axeln var svullen och jag kunde inte använda överkroppen utan hjälp. Första veckan efter operationen handlade om hur lång tid det var tills nästa omgång morfin och mamma fick ta ledigt från jobbet för att sköta allt annat åt mig.

En månad senare började den värsta svullnaden lägga sig och jag kunde röra på mig tillräckligt mycket för att besöka doktorn på handkirurgen. Diagnosen var att jag hade fått ett Schwannom, en tumör i cellerna som isolerar signalbanorna i nerven. Tumören var godartad och skulle vara relativt enkel att operera bort. Anledningen till den tidigare felaktiga diagnosen var att vi inte hade gjort en magnetröntgen där tumören hade synts.

Inför den andra operationen gjorde vi en magnetröntgen och fick en klar bild över hur tumören såg ut. Doktorn ville att jag skulle vila armen så mycket som möjligt de kommande veckorna för att den skulle kunna läkas riktigt. Jag träffade min doktor och en sjukgymnast regelbundet för att se hur nerven hämtade sig. Vi märkte att det var få muskler i axeln som fungerade och högeraxeln var i princip obrukbar. Men jag fick i alla fall ett par veckor i slutet av sommaren då det inte längre gjorde så väldigt ont och jag kunde minska mängden medicin något.

I början på hösten blev tumören så stor att den höll på att krossa allting inne i axeln. Värken skenade iväg och jag gick upp till full dos morfin igen och använde allt annat smärtstillande jag kom över. Min doktor tyckte inte att vi skulle vänta längre utan bokade in en tid för operation. De tre sista veckorna innan operationen låg jag och vred mig i sängen och sov i bästa fall någon enstaka timme per dygn. Jag var helt slutkörd och orkade knappt ta mig till sjukhuset.

Efter mina erfarenheter med den tidigare avdelningen var jag livrädd för vad som kunde hända. Jag var rädd för att dö på operationsbordet. Jag visste att om de gjorde ett enda misstag under operationen kunde jag förlora min högerarm. Insatserna var högre och konsekvenserna allvarligare.

När jag kom upp till handkirurgens operationsavdelning var det en helt annan standard än hos den andra kirurgavdelningen. Alla var professionella och visste vad de höll på med. Jag kom dit på morgonen och var med om inskrivning och fick träffa min narkosläkare under dagen. Sent på kvällen fick jag även träffa min doktor och en specialist från Umeå som skulle vara med under operationen.

Vi satt och diskuterade operationen länge tillsammans och pratade om olika alternativ och strategier. Om nerven skulle vara för skadad för att kunna repareras skulle vi ersätta den med en nerv från mitt ena ben. Men de var hela tiden övertygade om att jag inte riskerade att bli av med min arm. Innan jag gick och lade mig fick jag lugnande medicin och en extra sömntablett och sov en hel natt för första gången på flera veckor.

Operationen var lång och komplicerad då den här sortens tumörer sällan sitter så nära ryggraden som hos mig och storleken på tumören gjorde det hela ännu svårare. Men operationen gick bra och någon transplantation av nerver från benet behövdes inte.

Själv har jag inga klara minnen från när jag vaknade efter operationen, men jag kommer ihåg hur fruktansvärt ont det gjorde när alla muskler i överkroppen fick kramp samtidigt. Sjuksköterskorna kom rusande och lät mer och mer oroliga när inget smärtstillande hjälpte.

Innan jag svimmade hörde jag hur doktorn kom och de började rulla iväg med sängen. När jag sedan vaknade upp ett bra tag senare var jag genomblöt av svett, men fullproppad av medicin och hade inte ont alls. Förmodligen släppte bedövningen för fort när jag vaknade upp första gången och kroppen var inte beredd på chocken när signalerna började gå genom den trasiga nerven och jag höll på att få hjärtstillestånd.

Armen fungerade i alla fall och jag kunde röra på alla fingrarna. Jag stannade kvar på avdelningen några dagar för observation. Sedan var jag fri från sjukhuset och kunde komma hem. Glad över att armen och fingrarna fungerade, men fortfarande sjukskriven.

Jag hade fått stränga order av doktorn att sluta med morfintabletterna direkt jag kom hem. Men efter att ha haft dem som livlina sedan juli var jag beroende av dem och tillbringade två veckor hopkrupen i sängen i ett mörkt rum innan beroendet släppte. Som ersättning för morfinet fick jag nu Lyrica, en medicin mot nervsmärta. Till skillnad mot upprymdheten jag kände av morfinet blev jag nu sömnig och dåsig av Lyrican och sov bort ett par månader medan såret läkte och nerven återhämtade sig.

Runt jul och nyår började jag komma igång igen. Tröttheten började gå över och smärtorna gick för det mesta att hålla i schack med vanliga värktabletter. Men värken var fortfarande konstant och minsta lilla ansträngning gjorde det hela värre. Tummen och pekfingret på högerhanden var halvt bortdomnade, svåra att kontrollera och extra känsliga för beröring.

I början på februari, ett år efter att jag upptäckte min tumör, efter två operationer och sju månader sängliggande, vågade jag gå tillbaka till jobbet igen.

Jag var inte beredd på hur tufft det skulle bli att komma tillbaka till arbetet. Visserligen började jag väldigt försiktigt med att arbeta två timmar per dag, men skillnaden mot att gå hemma var enorm. För det första hade jag ingen som helst kondition kvar efter så lång tid i sängen och jag blev svettig det minsta lilla jag rörde mig. För det andra var arbetsuppgifterna som förr varit enkla på gränsen till omöjliga att genomföra. Att styra en datormus med precision var en mardröm. Men jag bestämde mig för att jag skulle klara det och efter ett par månader kunde jag gå upp till heltid.

Nu har jag varit tillbaka på arbetet i ett och ett halvt år. Under den här tiden har rörligheten blivit bättre och värken gått ner tillräckligt mycket så att jag ibland klarar mig utan värktabletter. Sjukgymnasten slutade jag träffa för ett år sedan då jag inte klarade av att både träna och arbeta. Mitt ärende hos handkirurgen är avslutat och det finns inget mer de kan göra för mig. Doktorn gav mig rådet att byta arbete istället för att försöka uthärda de arbetsuppgifter jag har nu.

Förmodligen kommer jag att få dras med funktionsnedsättningen och värken resten av livet, men jag lever i alla fall.

”Umgås med sådana människor som du själv skulle vilja vara”. Ett enkelt råd som det inte alltid är så lätt att argumentera för. Men det finns forskning som talar för att det är bra att undvika negativa människor om man själv vill må bra. Bloggaren Robert Scoble var på väg in i en depression och tog ledigt från sin blogg i två veckor för att träffa intressanta människor och få nya perspektiv:

One of my most memorable conversations, though, was with Buzz Bruggeman, CEO of ActiveWords and a good friend. He told me to hang around people who are happy. And I realized I had been listening to too many people who were deeply unhappy and not bringing any value into my life. He told me to listen to this recording on NPR about ”finding happiness in a Harvard Classroom.” He also told me about the four agreements, which are Don Miguel Ruiz’s code for life. Good stuff.

Scobleizer: Halfway through my blog vacation (change in comment policy)

Roberts ställningstagande lockade till sig många bittra kommentarer. Den vanligaste kommentaren var att; om de som mår bra inte hjälper de som mår dåligt, hur skall de som mår dåligt då få någon hjälp alls? Men han fick stöd från oväntat håll. Kathy Sierra från Creating Passionate Users samlade ihop vad hon visste i ämnet och hänvisade till aktuell forskning om spegelneuroner och hur hjärnan faktiskt kan ta skada av att befinna sig bland olyckliga människor:

When we’re consciously aware and diligent, we can fight this. But the stress of maintaining that conscious struggle against an unconscious, ancient process is a non-stop stressful drain on our mental, emotional, and physical bandwidth. And no, I’m not suggesting that we can’t or should’nt spend time with people who are angry, negative, critical, depressed, gossiping, whatever. Some (including my sister and father) chose professions (nurse practitioner and cop, respectively) that demand it. And some (like my daughter) volunteer to help those who are suffering (in her case, the homeless). Some people don’t want to avoid their more hostile family members. But in those situations – where we choose to be with people who we do not want to mirror – we have to be extremely careful! Nurses, cops, mental health workers, EMTs, social workers, red cross volunteers, fire fighters, psychiatrists, oncologists, etc. are often at a higher risk (in some cases, WAY higher) for burnout, alcholism, divorce, stress, or depression unless they take specific steps to avoid getting too sucked in to be effective.

Creating Passionate Users: Angry/negative people can be bad for your brain

David Heinemeier Hansson, en av de mer framgångsrika entreprenörerna just nu, förstod precis vad Kathy pratade om och kom med många egna kommentarer:

Couldn’t agree more! Your brain is a precious piece of work. Allowing it to degrade structurally and chemically by over-exposing it to bad influences is obviously not a good idea. There are communities, people, places, and topics that seem to have inordinate amounts of unhappiness vectors associated with them. Put a mental biohazard sign on those and be sure not to enter without a protection suit. And even stay away if you can. File it under self-preservation.

Loud Thinking: It Just Doesn’t Matter to Shiny Happy People

Signaturen ”street” hade en bra vinkling på hela debatten:

If you carefully digest this philosophy you’ll find that it never suggests that you should hide from people who disagree with you, or that you should hide your disagreements with other people. At the heart of this type of thinking is that you actively make decisions based on what you believe will make you the happiest now and in the future (those not being mutually exclusive), and deciding who you will spend your time with is arguably the biggest decision you’ll face.

There is a whole world of pissed off people out there who just aren’t doing a damn thing about it. Moreover, in this ”pissed off” state they often spread their resentment out to involve things that are not oppressive – you know, the things that ”just don’t matter”. Negative and Shallow are quite often synonyms in this context. The negative people I believe Scoble is referring to are those who simply commented on his blog to make their (often completely irrelevant) resentments known. Those are the people this way of thinking suggest you never justify.

En annan kommentar, denna av Josh Ferguson, går ett steg längre och närmare något alla kan relatera till:

Anyone who has started a business, or created something new, or struck out with their own ideas has inevitably had to maintain their mindset, at least in the beginning, that a large dose negativity could bring the whole thing crashing down. To thrive and create something amongst the barrage of negativity is very difficult, especially when it compounds with your existing feelings of self-doubt. Surrounding yourself with negativity and doubts will eventually just tear you down mentally.

Avoiding this unnecessary negativity is the way that people make progress, not the way in which it is stifled. Avoiding ”angry” people doesn’t mean avoiding all truths or ideas. It does mean avoiding the people who suck. It means having a sustainable lifestyle.

Om man nu själv har problem med att man är deprimerad eller negativ gäller ju fortfarande rådet att inte omge sig med människor som är likadana, samt att arbeta för att ta sig ur sina problem. Steve Pavlina har några goda råd i How to Squash Negative Thought Patterns (via Lifehacker).

”If you want to accomplish something that demands determination and endurance, try to surround yourself with people possessing these qualities. And try to limit the time you spend with people given to pessimism and expressions of futility. Unfortunately, negative emotions exert a more powerful effect in social situations than positive ones, thanks to the phenomena of emotional contagion.”

Richard M. Restak, M.D.

Fördjupningslänkar:

• Intentional Attunement. The Mirror Neuron system and its role in interpersonal relation
• WebMD: Happiness May Bring Better Health
• Productivity Goal: Get Happy! and Work Better

”The fact that there is always a positive side to life is the one thing that gives me a lot of happiness. This world is not perfect. There are problems. But things like happiness and unhappiness are relative. Realizing this gives you hope.”

Dalai Lama

Precis som alla andra hade jag planer och förhoppningar över vad jag skulle hinna med den här sommaren. Förutom att börja motionera och äta sunt behövde jag bestämma mig för hur jag skall ta mig vidare från mitt nuvarande jobb. Jag hade även bestämt mig för att åka iväg på en egen semesterresa för att hinna tänka i lugn och ro.

Den där semesterresan blev en historia för sig och dyker kanske upp här så småningom. Men jag ville i alla fall röra på mig så mycket som möjligt och komma ifrån Malmö så jag åkte och hälsade på min bror i ett par veckor. Han håller på och renoverar sitt hus och jag hoppades att jag kunde hjälpa till. Högerarmen började dock bråka nästan direkt och efter några dagar fick jag ge upp aktiviteterna och satt istället större delen av tiden med laptopen i knät.

Sommarens höjdpunkt kom när vi besökte en före detta arbetskamrat till min lillebror i hans stuga i Blekinge. Förutom alla roliga bygg- och bilprojekt han håller på med så har han även en riktig motorbåt, en Buster med hundrahästars utombordare. Han tog gärna med oss ut på en tur i Karlskrona skärgård, så nu har jag stillat mitt behov av att åka båt och komma ut på havet för ett tag.

Vad jag inte hunnit med är att fundera på min framtid. Den lediga tid som funnits har jag mest slappat bort. Men om jag tänker efter så ligger det nog flest möjligheter för mig i att starta ett eget företag.

Det första folk brukar lägga märke till hos mig är min synskada. Jag ser tillräckligt dåligt för att inte kunna ta körkort, men för bra för att få färdtjänst. Tar mig ändå fram relativt bra på kända platser och sämre på okända. Tar mig inte fram alls i mörker.

Annat som märks tydligt är att jag har ont i min högerarm efter en nervtumör som opererades bort för två år sedan.

Vanligtvis ägnar jag för mycket tid framför datorn med att surfa på Internet och för lite tid till motion. Är på gränsen till asocial, men gillar intelligent sällskap. När jag var yngre hade jag mycket lätt för att skriva och orden bara kom av sig själv. Nuförtiden skriver jag alltmer sällan och det känns svårare att få fram någonting varje gång jag försöker.